Vi måste värna om språket

Det har hänt något….

Maken och jag sitter förbryllade och ser barnprogram, familjeprogram där de blir allt mer svordomar i och vi hör det även i skolan och runtomkring hela tiden. Barnen matas av ett ganska hårt språk och ännu mer om man är tonåring, att kalla varandra för bitch och till och med hora är i vissa fall en del av vardagen och  i deras värld inget nedvärderande.

Vet barnen, ungdomarna  språkets betydelse?

Vet de att det finns både barn och vuxna som hellre slås blodiga än att få elaka ord mot sig…att orden gör ondare än slagen.

Vet vi vuxna hur vårt språk och våra ord påverkar våra barn?!

Vi pratar mycket om språk här hemma, om varför man bör säga så eller inte så osv…och vad ord betyder. Det är spännande med ords utveckling och att ord som ”ofta” faktiskt inte bara behöver betyda att man gör något många gånger. Jag hänger inte alltid med i utvecklingen men mina stora killar är en bro in till den världen och så har jag läst lite böcker så jag förhoppningsvis är lite  redo inför tonåren, för de blir nog en helt annan utmaning att bemöta.

Vår blyga talar inte alltid med munnen när vi är på platser han ej är bekväm i, men han talar med kroppen med gester eller minspel.

Jag tror på kommunikation och att vi behöver prata mer med våra barn och förklara vad saker och ting egentligen betyder…att höra vad som inte sägs men också vad som sägs.

Barn talar ju ofta som sina föräldrar…

Våra barn har alla varit sena i språket fast inte för mig, jag har hört varenda ord och fått vara deras röst tills de gjort sig förstådda själva.

Nu är vår 19-månaders i den otroligt roliga fasen när hon lär sig nya ord varje dag, de var en aningen pinsamt när hon plötsligt efter sista sången på barnsången ropade -Fika! med hög röst…inte visste jag hon kunde de ordet.ler.

Bröderna som försöker få henne och säga alla tokiga ord de kan..

Jag är så glad att jag kan få prata med mina barn när de kommer hem från skolan och att får vara del i de smås nya ord och deras tankar så mkt som möjligt .

Jag vill avsluta med lite språkövningar, främst för dem som är sena i språket.

• Borsta med eltandborste runt munnen och på läpparna, borsta även på tungspetsen och på tungan som i ett kryss…tandborstningen sätter igång cirkulationen och kan göras flera ggr om dagen tex vid tandborstningen
• Låt barnet öva på att dricka ur sugrör
• Ge barnet en sockrig bulle tex munk, donut med mkt socker på så att barnet tvingas slicka sig runt munnen
• Gör små teckningar där personer gör olika saker som tex borstar håret, skriv de under och sätt in de i en bok och låt barnen få peka och säga vad de gör
• Läsning överhuvudet taget är jätteviktigt

Råden ovan är från vår tid hos logoped.

Med ljuvt tal och vänlighet kan man dra en elefant med ett hårstrå / Persiskt ordspråk

Kompisar

Igår hade vi födelsedagskalas hemma hos oss. Äldsta dottern Blenda fyllde fyra år i julas, och nu var det dags för barnkalas. Hennes närmsta vänner och släktingar var bjudna, och i fyra timmar var huset fyllt av barn och deras föräldrar. Ja, för även hemmabarn har ju naturligtvis kompisar.

Jag blir så glad av att se Blendas fina kompisar komma hem till oss, och sedan höra glada skratt och prat uppifrån övervåningen, medan vi vuxna har trevligt på nedervåningen. Att lyckas hitta jämnåriga kamrater var nämligen det enda som oroade mig i valet att bli hemmamamma, det sticker jag inte under stol med. Även om jag tror att barns sociala behov av jämnåriga kamrater ofta är starkt överdrivet, är det naturligtvis utvecklande och stimulerande att i alla fall då och då få leka med jämnåriga. Med ett samhälle där majoriteten av barn över 1,5 år går i förskolan blev detta en oro för mig. Men jag hade inte behövt oroa mig, utan det har löst sig väldigt bra. Visst, det kanske har krävts lite mer ”jobb” från min sida, då det i mångt och mycket har handlat om nätverkande och att lära känna folk, bjuda hem eller stämma träff på öppna förskolan och liknande. Men i slutändan har det ju också lett till att JAG fått nya vänner, och såklart känns det väldigt bra att känna Blendas kompisars föräldrar. Det kommer att kännas tryggt när den dagen kommer då hon kommer att vilja gå över till vänner själv, utan mig.

Vanligtvis träffar vi nog kompisar 2-3 gånger i veckan. Vissa veckor blir det mer sällan, och andra lite oftare. Men några 8-9 timmar i rad blir det förstås inte, det måste erkännas. Men det gör nog inte så mycket, kanske snarare tvärtom. Vi vuxna glömmer ju ofta att barn har en helt annan tidsuppfattning än vad vi har, deras tid går långsammare. Jag minns själv en episod ifrån när jag var liten, då jag bönade och bad min mamma att få springa över och leka med bästa kompisen. Mamma suckade och tyckte egentligen inte att det var någon idé för lunchen var snart klar, men en halvtimme kunde jag få sticka över. Jag minns fortfarande hur glad jag blev, för en halvtimme var ju oceaner av tid! Som vuxen hinner man knappt någonting på bara 30 minuter, men barn kan fylla de där minuterna med precis allt möjligt. Så även om Blenda ibland bara hinner leka 1-2 timmar med sin grannkompis efter hennes förskola, så vet jag att de hinner med mycket ändå. Mycket mer än vad vi träiga vuxna kan föreställa oss.

Så jag skulle vilja påstå att hon har ett rikt socialt liv trots att hon är fyra år och inte gått en enda dag i förskola! 🙂

Att få utvecklas i sin egen takt

Vi har fem barn. Fem flickor som alla är olika och lär sig saker på olika sätt. De har olika utvecklingsmönster och är alla egna, unika och med mycket stora personligheter.

De får och har fått lära sig i sin egen takt här hemma, utvecklas efter sitt eget mönster.

Det vill vi att döttrarna får fortsätta att göra. Gå i sin egen takt, utvecklas i den riktning som fungerar just nu. Utmana tanken lite extra där intresset råkar vara just nu.

Det är svårt att realisera i en stressad och hårt ansträngd skolvärld. En värld tyngd av krav, tidsbrist, stora klasser och ständiga besparingskrav.

Mamman har genom åren kompenserat bristen på ämnesstudier i skolan hemma med framförallt den största dottern och då lär sig också de mindre. De lär sig allihop när vi talar om sådant som är nära barnen. ‘Gräv där du står’ sa någon klok någon gång och det har vi gjort. Vi har lärt oss så oerhört mycket tillsammans här hemma.

Och det är inte bara barnen som lär sig. Mamman och pappan lär sig varje dag. Vi lär oss lyhördhet, att anpassa oss till olika sätt att tänka, vi lär oss att se olika perspektiv och framförallt är vi nära våra barn och ger vår tid och  vårt engagemang. Vi växer och utbildas i vår föräldraroll och blir kloka och intuitiva föräldrar.

Allt detta är så oerhört värdefullt. Något att prioritera, uppskatta och värdera i livet i familjen och i samhället i stort.

En liten arbetare!

När man läser i läroplanen för förskolan står det mycket om små barns lärande. Det ska till pedagogik för att de små barnen ska utvecklas. Min lille 2-åring är inte så utsatt för någon särskild sorts pedagogik. Han är tillsammans med mig, sin pappa och sina syskon och gör lite vad han vill. Visst då och då under dagen styrslar jag upp saker och ting en stund – mest för att den lille aktive killen ska få vila sig lite. Han sitter i mitt knä när jag sjunger ett par gånger om dagen. Vi sitter tillsammans och tittar på en liten bit av Nicke Nyfiken eller lyssnar på hans favoritsång nr 1 Gangam Style! Jag läser kanske några små böcker. Vi ritar tillsammans en liten stund. Han får ladda tvättmaskinen med tvätt och kaffebryggaren med kaffepulver, vi går en promenad och hämtar storebror från skolan…

Det är alltså inga märkvärdiga saker vi gör. Jag lär honom inget särskilt. Ändå förbluffas jag över hur mycket han lär sig själv eller lär sig av att bara vara tillsammans med oss i familjen och delta i det vi gör. Länge har han gillat att stoppa i saker i andra saker. Det roligaste har varit att lägga saker i grytor. Grytleken har utvecklats och förfinats ända sedan han började med den när han var knappt 1 år. Grytunderlägg ska ligga under varje gryta och storleken ska stämma. Det ska ligga saker i grytorna, helst någon slags mat. Makaronerna eller russinen ska fördelas med en liten tesked eller en soppslev. Och så vidare. Jag behöver egentligen inte tala om att det är träning han pysslar med. Han utbildar sig själv i fysikaliska och matematiska färdigheter. Han tränar sin grov- och finmotorik. Han tränar sig i att bli stor. Han vet att jag håller på med grytor en hel del och han har gjort sina försök att fylla grytorna med mer riktig mat och ställa dem på spisen och dra på spisen också! Det gäller att vara alert när man har med 2-åringar att göra! Mycket kan hända på väldigt kort tid!

På senaste tiden har han börjat intressera sig mer för byggande istället för istoppande! En morgon när barnen hade ätit frukost framför tv:n stod fint uppstaplat ett glas med en tallrik på och så vidare i fyra våningar! 2-åringen var stolt som en tupp och slog ut med armen och visade mig vad han hade gjort! Sedan dess är det mycket som ska staplas och byggas med. Lego, konservburkar, klossar, kuddar, bunkar…

Det är härligt att se hur en liten människa  växer och utvecklas! Ibland tänker jag att det finns en inre plan i oss. Det funkar! Det är inte så märkvärdigt! Och ändå är det hur märkvärdigt som helst!

Syskonen är de bästa pedagogerna

Jag låg på BB och precis hade fött vårt andra barn. Jag hade gråtit med Megapol på i bakgrunden och mannen tätt intill. Smärtan gjorde mig svag på all sätt och vis men det som gjorde ondast var när jag tänkte på hur de skulle gå för storebror 2 år som aldrig haft barnvakt på de sättet….. Hela jag var bara i obalans, rädd skakig och så full av kärlek.

Men när jag låg där med vår andra son intill mig var jag i ett lyckorus större än någonting annat (ja ni vet..) och då säger hon jag delar rum med:

– Jag har hört att det är som att ens man kommer hem med en ny fru när man kommer hem med ett syskon…

Att jämföra de där lilla byltet som dagen efter träffade sin storebror som gick fram till honom och tog sin lilla hand och klappade på lillebrors kind…. med att min man skulle vara otrogen och dessutom ta med sig sin älskarinna hem till vårt hem kändes absurt.

Jag har aldrig gillat den liknelsen och jag förstår inte varför syskon ska ses som konkurrenter, helst några man bör splittra på i tidigt stadie då många lämnar storasyskonet tidigt till förskolans 15 timmar… eller sen när de båda börjar förskolan gärna förespråkar olika avdelningar så att syskonen får vara ifrån varandra.

Man kan tycka olika om det, men det jag vill åt är att syskon är en tillgång, det lär varandra, de ser varandra, de bråkar och slåss men det ger också varandra enormt mycket kärlek.

Jag lovar, kärleken räcker till för dem alla…. i början vågade jag knappt pussa på den lille ifall storebror skulle bli avundsjuk men såg sedan att ju mer kärlek jag gav ju mer gav han.

Om man nu ska prata pedagogik, samspel och you name it…så är syskonen verkligen en tillgång…

Jag vill jobba på att främja syskonkärleken och jag ser det som en gåva att ha fullt av små vildar, tillika  pedagoger här hemma.

En mysig stund!

Äldste sonen hade sovmorgon i morse. Det är mysigt tycker både han och jag. Han tycker att det är skönt att få sova lite längre och jag tycker att det är roligt att få en liten pratstund med honom. På morgnarna brukar jag serva resten av familjen så de kommer iväg så smidigt så möjligt. Sedan när alla har kommit iväg äter jag min frukost själv. Efter en knapp timmes rätt intensiv aktivitet är det skönt att slå sig ner med tidningen och en kopp kaffe och pusta ut lite. Nåja, 2-åringen håller mig ju sällskap förstås. Han äter frukost han också och har en egen tidning eller papper framför sig med pennor så att han har lite att göra en stund. Men när 15-åringen har sovmorgon äter vi frukost tillsammans och det gillar jag.

Det är inte alltid vi pratar så mycket men lite blir det alltid sagt, kommentarer om vad som står i tidningen, lite om skolan, vanligt småprat… I dag funderade han på vad han skulle skriva om i svenskan. De har fått i uppgift att skriva en längre berättelse inom vilken genre som helst. Han hade problem att komma på någonting och vi satt och spånade lite. Jag hämtade en bok om skrivande och vi bläddrade lite i den efter tips. En bild på ett förfallet höghus dök upp. En idé rann upp i mitt huvud. Kanske kunde han skriva en framtidsberättelse?

H började fundera och kom på att han kunde skriva om en person som hamnar i koma och i sitt medvetande hamnar i en parallell verklighet. Ska inte plåga er med mer av våra idéer men vi hade en mycket trevlig stund! Det är så lätt att tänka att det bara är de små barnen som behöver oss. Men de äldre barnen behöver också omsorg och närvaro. Och föräldrarna behöver sina äldre barn. De behöver lära känna dem igen, som människor som är på väg in i vuxenvärlden. Man ska lära sig att umgås med varandra på ett nytt sätt, prata med varandra på ett nytt sätt… Det är fint att få vara med om det!

Vad har mina barn lärt sig idag?

Ja, vad har mina barn lärt sig idag och hur gick det till? Alla tre har nog fördjupat sina kunskaper i att vänta på sin tur och respektera varandra, det kommer liksom lite på köpet när man är tre syskon. Precis som att kommunicera med varandra, samarbeta för att det ska bli lättare eller roligare och turas om med sånt som alla vill leka med samtidigt.

Minstingen som är ett år har lärt sig att säga hej. Hur det gick till var kanske inte så spännande, han har hört många säga hej och så bestämde han sig för att vara med i klubben.

Tvååringen vet jag faktiskt inte om hon lärt sig så mycket just idag, men hon har använt sig av någorlunda nyinhämtad kunskap! Hon gillar att busa genom att säga tvärtom hela tiden, så om vi säger att vi ska äta säger hon ”NÄ, JAG INTE ÄTA NÄÄ!”. Så, när hon är på detta bushumör är det bara att gilla läget och prata tvärtomspråket, och byter man från ja till nej så är hon snabb att ändra hon med. Alltså vid en JO, NEJ, JO, NEJ, JO, JO-situation byter hon genast till NEJ. Ibland är det hon som byter. Så man skulle väl kunna säga att hon lär sig om motsatser just nu.

Vår äldsta lilla unge är tre år, och hon har lärt sig om skelettet, om vad som skulle hända om hon inte hade något skelett, vad som finns i skelettet, vad hjärtat gör och var det sitter. Hur lärde hon sig om det här? Jo, hon frågade vad det där hårda var som satt på bröstkorgen och på benen? Varför är det så hårt? Varför har jag skelett? Hjärtat har vi pratat om förr, så hon mindes det och frågade hur det låter och varför hon har det.

Jag förklarade att skelettet har vi för att kunna stå, annars skulle hela kroppen vara ungefär som öronen och då skulle vi ramla ihop bara. Så ikväll när hon skulle somna frågade hon oss lite mer om skelettet, fast det var uppföljningsfrågor! Det märktes att hon hade sugit i sig all den kunskapen som vi gett henne tidigare, hon berättade för oss om öronen som inte har något skelett och om hjärtat som slår bakom skelettet. Vad gjorde vi? Vi hängde med, vi svarade på hennes frågor och vi uppmuntrade hennes nyfikenhet. Imorgon har vi lovat att vi ska rita skelett ihop! Allt på hennes initiativ, och jag hoppas att hon kan få fortsätta lära sig på det här sättet resten av sitt liv.

Temastudie: Prinsessor

Hejsan! Jag heter Pernilla och jag bor med min man C, mina två barn; dottern M (född -09) och sonen E (född -11). Dessutom bor här en vovve som är vår fyrbenta dammsugare.

Vi bor i lägenhet i en mindre stad i Skåne men längtar efter hus.

Jag har varit hemma sedan några månader innan dottern föddes. Jag trivs väldigt bra att vara hemma med mina små älsklingar. Det är bland det häftigaste jag varit med om att se dem lära sig saker. Att se insikten om hur något funkar tändas i deras ögon. Att höra ett nytt ord sägas för första gången. Jag vill visa dem världen och jag längtar efter att få lära mig saker tillsammans med dem.

Välkomna också till min blogg http://www.larospan.blogspot.se

Lilla M blir 4 om två månader. Hjälp vad tiden gått fort!! Min plan har varit att lek-lära henne tills hon blir fyra och därefter börja hem(för)skola henne. Så det är spännande dagar nu!

Jag har tänkt att vi ska jobba med temastudier. Dels för att det sägs att det är en väldigt bra metod att lära ut, speciellt med mindre barn. Dessutom tänker jag att det är lättare för mig att hitta på skojiga saker enligt ett visst tema än att bara plocka saker ur luften.

Jag satt härom dagen, inspirerad av ett ”samtal” jag haft på Facebook, och lade upp en plan för den här terminen, skrev ner teman och inspirationstankar som eventuellt dök upp vid varje ämne. Inte säkert vi hinner alla ämnen, jag menar, livet har ju en förmåga att drabba en med saker man inte förväntat, men det känns bra att ha en plan. Så planerade jag första temat i detalj, skrev ut saker från internet, sparade länkar till spel som passade, lånade böcker på biblioteket, några filmer från Hemmakväll, rotade efter böcker i bokhyllan och konsulterade maken för bra idéer. Sedan stoppade jag papper, instruktioner och böcker i mapparna jag förberedde i höstas för hela veckan.

Vårt tema denna första vecka är (trumvirvel………..)

Prinsessor!

Dottern har en prinsess-period nu så jag tänkte hon skulle uppskatta det. 🙂 Och lillebror är ju för liten än så länge för att bry sig om vilket, så jag passar på nu.

Här är planeringen:

Måndag

Biblioteket: låna böcker och eventuella filmer

Vi lånade: Kungar och drottningar i Sverige, Lidbeck. Kungliga barn i tid och rum, (Författare?). Sagan om prinsessan Bulleribång, Frölander. Inezza prinsessa, Wallte.

Hemmakväll: komplettera med några filmer om biblioteket inte har. (Det hade de inte)

Vi hyrde: Tingeling och den förlorade skatten. Trassel. Prinsessan och grodan (inte helt nöjd med denna. Lite för läskig för en 4-åring).

Se på film: Tingeling

Övningsblad: Labyrinter Disneyprinsessor. Anpassade några härifrån: http://www.disney.se/prinsessa/aktiviteter/

Tisdag

Sagobok: All världens sagor: Prinsessan på ärten.

Sagoböcker: Inezza prinsessa. Prinsessan bulleribång.

Övningsblad: Kungliga grejer: klippa ur och klistra in bild vid ord.

Datorspel: Klä en prinsessa. http://www.spela.se/spel_/Klae-prinsessa-.html

Film: Prinsessan och grodan.

Onsdag

Faktabok: Kungar och drottningar i Sverige.

Faktabok: Kungliga barn.

Övningsblad: Svenska kungahuset, bilder och namn.

Övningsblad: Räkneövning Disneyprinsessor. Anpassade blad härifrån. http://www.disney.se/prinsessa/aktiviteter/

Film: Trassel

Hur många skor har Askungen i sina väskor?

Hur många djurvänner har Snövit runt sig?

Torsdag

Mat: Äta prinsessbakelse.

Aktivitet: Klä sig kungligt.

Pyssel: Skriva deklaration (Jag är en prinsessa) och lacka.

Pyssel: Bygga slott Disney. http://www.disney.se/prinsessa/activities-items/cms_res/se_cinderella_ps01.pdf

Fredag  Extratid

Rätten att få vara blyg..

Jag kramar om honom och han är tyst som oftast på morgonen. Han säger ingenting men hela hans kropp skriker att han vill stanna hemma med mej, han vill sitta i min famn , i sin trygghet och vara liten alltid.
Men livet funkar inte så,man måste våga möta och man måste våga ensam ibland.

Han är 6 år nu och jag släpper försiktigt navelsträngen i den takt han klarar av att gå. Så provocerande det är för andra att se hur han väljer att sitta nära mig istället för att sitta med andra barn när vi är bortbjudna, och visst kommer de små gliringar. Jag kan se att hönsmamma och måste släppa taget blicken tittar på mig men där är jag stark. Jag vet att han behöver Trygghet och små små steg i taget,och jag vet att det varit bra för honom att få vara hemma under 6 år och få ta allt i sin takt utan att pressas, då hade det låst sig ännu mer. Trots att morgonen var jobbig är det en stolt kille som kommer springande mot mig  och viskar med ett leende: Mamma, jag har lärt mig att skriva 3:an idag, för skoljobb är de bästa han vet, då känner han inte de sociala förväntningarna på samma sätt utan vet sin roll och vad han ska göra. Det finns alltid eldsjälar överallt, så också i skolan som ser djupet och som låter alla få vara som de är, det är jag tacksam för.

Jag har fem barn och ingen är den andre lik. 9-åringen är väl den som bäst passar in i normen hur ett barn bör vara, social, framåt och älskar att leka med kompis. En norm som samhället på något sätt skapat.
Men lillen är inte sån…
Han liksom jag kämpar för rätten att få vara blyg, att få vara till viss del annorlunda…att få vara en knopp som försiktigt blommar ut med vatten, näring och kärlek utan att bli påtvingad gödningsmedel av olika slag för att blomma ut snabbare…sedan finns det de som blommar ut snabbt utan gödselmedel som blir små framåt och spralliga blommor. Njut av den doften, inget ont mot dem som är framåt och vågar men idag skriver jag inlägg för de blyga, idag för jag deras talan.

När fröken berättar att han gungat bredvid ett annat barn eller faktiskt svarat henne under en lektionstid då är det ett steg…att han sen inte ”vågar” vara med på idrotten eller att han inte alltid svarar andra på tilltal spelar ingen roll för migj för varje steg som är stort för honom är stort för mig.

I dagens samhälle är man väldigt annorlunda om man är blyg. Det ses som något konstigt i många fall, som tjuren Ferdinand som faktiskt trivs vid sin korkek och ändå måste han pressas ut och vara som dom andra…

Klart de är frustrerande ibland att se hans rädsla för något som han skulle må bra av efteråt men ni må tro hjärtat slår desto hårdare och gråten är nära när han då och då vågar.

Lyssna på era hjärtan och var stolt över era barns personligheter, det finns något magiskt över blygheten precis som det också finns i en liten röst som säger hej till alla på ica så som min yngsta gör.

Varje personlighet är unik och som föräldrar anser jag att man faktiskt ändå oftast vet bäst och vad som är rätt för just sina barn….
Det finns inte ord för hur glad jag är att jag fått och får finnas där i hans vardag som en stöttepelare och många gånger föra hans talan. Tids nog kommer han pröva sina vingar utan att ha en trygghet hack i häl, då kommer han vara så trygg själv.

Tillåt ditt barn att vara rädd, att vara blyg och att gå myrsteg, man kommer fram ändå, de tar bara lite längre tid..

ALLT HAR SIN TID OCH ALLT TAR SIN TID…. och denna tiden kommer aldrig igen…

Min familj!

Jag är mamma till sex pojkar mellan 15 och snart 2 år. Jag är hemmamamma och har varit det i stort sett ända sedan äldsta barnet föddes. Jag är också utbildad gymnasielärare och även 1-5-lärare. Jag är gift med min ungdomskärlek. Jag älskar mitt liv som hemmaförälder och jag älskar min stora härliga familj. Med sex killar i huset blir det mycket aktivitet och många intressen som dras igång och det är underbart att få vara med om all deras energi och vara med och stötta dem i deras idéer och talanger.

Jag har ständigt massor av idéer om vad jag borde göra tillsammans med dem och de flesta är av intellektuell art eftersom jag gillar att läsa om alla möjliga ämnen. Men under åren har jag kommit fram till att det är bättre att ”go with the flow”. Jag strukturerar inte vår tid tillsammans särskilt mycket. Barnen har så många idéer själva. Då vill jag inte störa i onödan.

Vissa saker ger jag mig inte på däremot. Läxor måste göras och märker jag att lärarna inte gör det de ska (vilket tyvärr inträffar ganska ofta) då gör vi det jag anser ska göras hemma. Det kan handla om att lära sig starka verb i engelska, komma igång med multiplikationstabellen lite tidigare, lära sig den svenska grammatiken osv. Jag ger mig inte heller med att det man åtagit sig det ska man sköta. Tar man musiklektioner måste man träna hemma annars är det ingen idé att betala för lektionerna. Och har man anmält sig ger man inte upp så fort det blir tråkigt. Först ska man anstränga sig.

Men för det mesta blir det lite som det blir. Tre av barnen är musikintresserade. Intresset väcktes av att vi såg filmen Amadeus för ett par år sedan. Då ville de lära sig spela piano. Då passade jag på förstås. Mina gamla pianoböcker kom fram och vi satte igång. När de lärt sig grunderna och rätt mycket mer började de ta lektioner.

För några veckor sedan såg vi ett program om antika Grekland och man pratade om Sokrates. Att Sokrates fick tömma giftbägaren var förstås väldigt otäckt och fascinerande och nästa dag googlade vi och skrev in vad vi fick reda på i vår bok om ”berömda människor”. Det är nog så vi jobbar här. När intresset dyker upp då passar jag på att fylla på. Ibland blir det inte så mycket mer men ibland väcks ett äkta intresse.

Några intressen har blivit bestående. 15-åringen som var ensam med mig i nästan 2,5 år utvecklade tidigt ett datorintresse. Jag skrev mycket när han var liten och han fick sitta bredvid och greja i byrålådor för att vara sysselsatt. Men det dröjde inte länge förrän han intresserade sig mer för själva datorn och lärde sig tidigt att hantera mus och spela spel. Nu gör han filmer och redigerar dem med effekter och musik. Han har börjat nosa på att programmera. 13-åringen och 11-åringen är lidelsefullt intresserade av longboard och skateboard, ett intresse som inte kommer från mig men som jag tycker är spännande i alla fall. Gymnastik och idrott är något som alla barnen älskar. De fem äldsta går på karate tillsammans och det är roligt att ha ett gemensamt intresse. Freerunning är också något de äldsta barnen ägnar sig åt. 9-åringen och 6,5-åringen gillar det mesta som barn brukar göra. De bygger lego, leker krig, ritar, åker sparkcykel och skateboard, klättrar i träd, spanar på fåglar med kikare… Framför allt leker de med varandra. Det är härligt att få vara med på ett hörn och höra hur diskussionerna böljar fram och tillbaka. Ibland hettar det till men för det mesta brukar de själva klara av att reda ut misshälligheterna. Att leken får fortsätta är det viktigaste för dem. Lillen på snart 2 år är med lite här och lite där. Han ammas än och är en riktig mammagris. Han blir buren mycket och är med mig på det mesta jag gör. Ändå känner han sig så tydligt som en del av sin syskonskara. När vi ätit mat brukar alla storma iväg till sina grejer de höll på med innan måltiden. Varje gång springer han efter på sitt gulliga 2-åringsvis – benen går så fort att han nästan studsar fram. Han anser att han också ska vara med förstås! Och syskonen är så snälla (för det mesta i alla fall) och låter honom vara med nästan hela tiden. Jag frågar ibland om de inte tycker att det är jobbigt när han drar och trycker på allt. Men de bara svarar att visst är han jobbig ibland med han är ju så söt att det inte gör något! ”Man kan inte låta bli att bara älska honom!”

När jag märker att det vi gör tillsammans ger utdelning blir jag glad och stolt över både mina barn och mig själv. Före jul kom äldste sonen hem med A och B i nästan alla ämnen. Han är inte bara duktig utan genuint intresserad av de flesta av sina ämnen och diskuterar alla möjliga saker både med mig och min man och sina lärare. Min 11-årige son spelade piano för hela skolan på julavslutningen efter bara en termins riktiga pianolektioner. Han var väldigt nervös innan men spelade helt felfritt och med stor inlevelse. Då blir man nästan gråtfärdig av glädje över att jag har kunnat hjälpa sonen att hitta något han tycker om och dessutom peppa honom att våga visa vad han kan.