Lek med bokstäver!

Minstingen tycker om bokstäver. Han gillar att plocka med magnetbokstäver, lägger bokstavspussel med hjälp och tycker om att läsa i bokstavsböcker. Han förstår ju inte att det är bokstäver det är fråga om. För honom är det förmodligen en bild precis som alla andra bilder. Han ser en bild på en hund och fastän att det inte är en riktig hund så kan han tolka bilden och förstå att det är just en hund. Jag tror att det funkar så med bokstäverna också. De är förstås svårare att tolka än andra bilder eftersom de inte visar vad de betyder. Men han gillar dem i alla fall! Han har lärt sig att känna igen några stycken. Lättast är I och O och S och R. De kan han bra. Han kan fler, men inte alltid. Nästan alltid känner han igen M och N och U och A. Jag tror att han inte har kapacitet att lära sig fler bokstäver just nu. Det finns liksom inte plats för fler så abstrakta bilder. Jag tänker inte att han ska lära sig läsa. Jag tänker bara att det är kul! Vi läser och ljudar och tittar och ritar och pusslar. Lika gärna som vi ritar en bil kan vi rita ett o. Kanske kommer han att ha nytta av det sen. Kanske blir det lättare att knäcka koden senare. Men egentligen spelar det ingen roll. Så länge det är kul gör vi det!

 

 

 Här ritar vi O:n! Det är väldigt roligt! Roligast var att rita stora O:n med små O:n inuti!

 

 Storebror har inget eget rum utan delar med en annan storebror. Han har dock ett litet krypin med plats för sina leksaker och böcker. En säng finns där också men den har ingen sovit i. Den är bra att ha kramdjur i och den funkar bra som fartyg, rymdskepp, fängelse och sånt. Nu har i alla fall storebror fått ett skrivbord och där sitter han och skriver och klipper och så. Han har hurtsar med plats för etiketter i och de satt han och gjorde i ordning härom dagen. Han sorterade sina saker och lade allting på sin plats. En sorts saker i varsin låda. Sedan satte han dit etiketterna. Lillebror vill förstås vara med och han ritade ”bokstäver” han också på små lappar.

 

Det är roligt med bokstäver och ord och papper och pennor. Det smittar av sig när någon sätter igång!

Annonser

Empatiträning!

Min lilla 2,5-åring jobbar med sina känslor för fullt. Åldern kallas ju trotsåldern men jag gillar inte det ordet riktigt. Han håller på att bli stor bara. Han vet vad han vill och han har gott minne. Han vet vad alla andra gör och vill göra samma. Ibland krockar våra viljor. Det är inte farligt och inget att hetsa upp sig för. Men precis som han tränar sin vilja tränar han också en massa andra saker. Empati är ett stort ”arbetsområde” just nu. Han älskar alla sina kramdjur och använder dem för att träna på känslor och omsorger. De matas, bäddas ner, tas med på cykelturer… Igår tog han sig an en liten råtta. Han lindade in den i en handduk och bar runt på den. Han pratade om sin råtta ”den är väldigt fin” och ”den är väldigt snäll” och den behövde mycket omvårdnad.

 

 Lillen är även omtänksam mot människor, inte bara kramdjur. När någon slår sig och får ont kommer han genast och kramar och pussar. När någon av någon anledning är ledsen är han där och stryker och klappar på huvudet. När jag häromdagen skurade golvet var jag så trött att jag pustade och nästan jämrade mig lite – genast kände jag små armar runt min bröstkorg. Lillen höll om mig och stöttade mig så jag skulle orka färdigt.

 

Det är fantastiskt att medmänskligheten och viljan att hjälpa, trösta och stötta andra finns hos så små barn. Hur kan det vara möjligt? Behöver man lära sig det? Kan man lära ut det? Jag tror inte att man kan lära ut det eller att man behöver ha någon plan för att lära ut det. Jag tror att det är enkelt. Om barnet möts av medkänsla och empati kommer barnet att utveckla samma känslor. Om barnet blir tröstat när det är ledset, kramas om när det har ont, tas på allvar när det är jobbigt då kommer barnet att ge kärlek och omtanke tillbaka.

En högtidlig dag

Där går dom tågande, alla barnen. Flaggorna i högsta hugg och det är glada och förväntansfulla. -Hur ska han se ut? har han krona? åker han i en pumpa? Till å med mina stora killar verkar tycka det är spännande.

Min lille kille  håller fröken i handen. Jag får en mammakärleksklump i halsen och börjar nästan gråta.

De ställer sig på en lång rad och ut kommer dom…kungen och drottningen!!

Min lillkille står där lite bakom de andra som om han är rädd att den där kungen som ser ut som en vanlig gubbe skulle råka hälsa på honom, men han viftar med sin flagga högtidligt och stolt.

min mellan sa att drottningens mun såg ut som ett streck.

Men en historisk dag var det iallafall att fått träffat kungen .

-länge leve kungen sa 2 åringen i vagnen och man må tycka vad man vill om monarki men det var som sagt en speciell dag och det slog mej hur viktigt det är för barnen att få känna de där högtidliga ibland, och att känna sig sedda och viktiga.

En del står där i livet och viftar med sina flaggor men ingen ser , de ropar men ingen hör, de sträcker ut sin famn men får ingen kram.

Jag tittar mot de mina och de ler

bekräftelse åt båda håll.

flaggan är hissad !