Min hemmaförskola!

För ett tag sedan stötte jag på ordet ”hemmaförskola” på hemmaföräldrarnas fb-sida. Jag hajade till lite vid ordet och min spontana reaktion var att det verkade lite, ja vad ska jag säga, onödigt. Jag fick alla möjliga bilder i huvudet – att vi hemmaföräldar på något sätt ska härma förskolan. Och jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i typiska förskoleaktiviteter. Jag tycker helt enkelt att det är rätt tråkigt att sitta i ringar och sjunga sånger, räkna frukter vid mellanmålet osv. Men sedan har jag funderat på det där ordet och tänker att det är ju ett jättebra ord. Jag som har varit hemma med mina barn i stort sett 15 år bedriver ju faktiskt en slags hemmaförskola och även en slags skola för mina äldre barn. Jag gör en massa saker som hjälper mina barn att utvecklas och lära sig saker. Varför ska jag låta förskolan ha monopol på att tro att det bara är där barnen kan lära sig, ta de första stegen på det livslånga lärandet? Varför ska inte jag som mamma kunna känna samma stolthet över vad jag gör? Och varför ska inte jag kunna se och tala om vad jag gör tillsammans med och för mina barn? Därför har jag börjat gilla det där ordet och numera tänker jag att jag har en hemmaförskola! Jag är helt enkelt en frilansande pedagog som arbetar helt ideellt!

Det som är så bra med min hemmaförskola är att jag inte behöver ta hänsyn till annan personal eller en stor barngrupp. Jag tar hand om ett litet barn och några större. På förmiddagarna är jag och min 2-åring helt ensamma hemma. Jag kan då följa mitt barn i hans lust och humör. När det passar stoppar jag in lärorika moment. Det kan röra sig om att sjunga, rita, läsa i en bokstavsbok, räkna fingrar, tår eller andra saker.

En annan fördel med min hemmaförskola är att jag har mitt barn med mig i alla mina sysslor och därför blir egentligen allt vi gör ”undervisning”. Min hemmaförskola är en äkta, naturlig miljö som inte är speciellt anpassad för barn. Här finns massor av saker som är utvecklande att få greja med. Det finns grytor och pasta i skåpen. Världens bästa leksaker för små barn. Här finns knivar som man tillsammans med mamma kan få öva sig på att hantera (säkert förvarade annars). Här finns en trappa att öva sig gå i. Lilleman har övat ända sedan han kunde krypa. Jag som pedagog har låtit honom försöka själv men ändå varit alldeles bakom för att ta emot om något går fel. Nu när han är 2 går han precis som en vuxen – vänd i färdriktningen och utan att hålla i sig!

Min hemmaförskola är en tillåtande miljö. Här kan man få klättra på stolar, stå vid spisen och hjälpa till när jag är bredvid, hoppa i sängar och soffor, sitta på köksbordet, göra gymnastik på vardagsrumsmattan… Jag låter mina barn utveckla sina kroppar genom att de har frihet att röra sig både inomhus och utomhus.

Jag glädjer mig varje dag över att jag har möjlighet att kunna vara tillsammans med mina barn på dagtid och själv få ta del av och bidra till deras utveckling.

Annonser

Vardagskunskap

‘Jag räknar kaffet mamma. Sa du fyra koppar? En, två…jaha vill du också vara med. Mamma, lillasyster vill också hälla i. Fyra koppar, jag har hällt i två redan då är det två kvar. De får du hälla i.’

Sexåringen och fyraåringen står tillsammans för att hjälpa till med frukosten och de ägnar sig utan att veta om det åt matematik.

Så fungerar vardagen i stort. De är nyfikna på böcker, språket, bilderna, former, siffror och bokstäver. Vi målar med kritor, vattenfärger och skapar med trolldeg. Vi sorterar tvätt och barnen jämför då storlekar på t ex strumpor och tittar på och pratar om de olika färgerna på kläderna.

Vardagen rymmer kunskap på så oerhört många olika sätt. Barnen är med där jag är, de träffar människor av olika åldrar och lär sig att vara i många olika miljöer, de talar obehindrat med alla vi möter och behåller sin naturliga glädje och nyfikenhet i allt vi företar oss.

Vardagen tillsammans rymmer oändligt med kunskap. I allt det där vardagliga vi gör.

Brum Brum

Grävskopa

Innan vi flyttade ut på landet för ca 5 månader sen hade vi inte mycket till utsikt från fönstret. En innergård med några balkonger och sen en gata med lite affärer på. Då spenderade vi inte mycket tid på att titta ut genom fönstret. Sen flyttade vi till hus och då märktes det snabbt vilket specialintresse Arvid hade! Från vardagsrummet kan vi spana på gäkopa, ba, brum brum, titåå, ja det betyder grävskopa, bil, buss och lastbil.

Språkutvecklingen och tid i fönstret ökade i explosionsartad takt i och med flytten. Och fantasin med! En legobit kan vara en buss och två tallrikar är hjul. På den egna leksaksgrävskopan kan man lägga russin som man sedan kan tippa in i munnen. Nu har intresset breddats till båtar, traktorer, tåg och helikoptrar och han har lärt sig hur de låter.

Eftersom han är så intresserad av fordon just nu så har vi varit på bibblan och lånat fordonsböcker. Lite tips:

Halvan åker buss
Pino på utflykt
Pino ska ut och resa
Jan Lööfs bilderbok

En (h)underbar vänskap

Med en förälder hemma, öppnas plötsligt möjligheten att ha hund! I början på december i fjol flyttade en liten borderterriervalp vid namn Saffran in hos oss. Döttrarna var såklart nästan lika förtjusta som jag (för inte bör man skaffa ett så krävande husdjur enbart för barnens skull). Flickorna var hundvana sedan tidigare då deras morföräldrar hela tiden har haft hundar, men att nu ha en valp hemma på heltid blev ju såklart ändå helt annorlunda. Det är verkligen fascinerande att se barnens och hundens samspel och kärleken dem emellan. Där barnen är, där är valpen. Det leks, det klappas, det pussas… Många gånger har jag läst i tidningarna att en uppväxt med djur är positivt för empatiutvecklingen, och det kan jag verkligen tro när jag ser deras samspel.

En ny familjemedlem, som dessutom är av annan art, har ju egna behov som måste tillgodoses för att den ska må bra. Detta är ett faktum som flickorna måste acceptera. Numera kan vi t ex aldrig fuska med utevistelsen dagar med sämre väder, vi måste helt enkelt ut för Saffrans skull. Vi som annars har väldigt få regler här hemma, har också ställt upp nya Saffran-regler som måste följas för att hon ska må bra. Inte gå fram till henne när hon soveBildr eller gnager på ben, inte störa henne när hon äter och såklart klappa fint och inte krama. Detta kan vara svårt när man är två år, heter Ylva, och bara ”älkar Saschan” så mycket att det nästan pyser över i kroppen, men vi kämpar på.

Flickorna är med i den dagliga skötseln av Saffran. Hjälper till att ge mat, tittar på när klorna klipps, är med och inspekterar tänderna. Lär sig att mjölktänder lossnar medan nya tänder kommer upp, och att det är därför Saffran ibland tuggar på händer och fötter. De är gärna med och ”tränar” Saffran – trycker på klickern och ger en godisbit. Äldsta dottern kan träna lite på riktigt, klicka när Saffran t ex tittar på henne, medan yngsta bara klickar och ger. Genom allt detta lär de sig också hundspråket – vi pratar om lekmorr, om viftande och hängande svansar, och olika sorters blickar. En hund berikar verkligen livet.

Genom hundarna har barnen också, tyvärr, fått sin första lektion om döden. Morföräldrarnas älskade äldre hund gick bort tidigare i höstas, och äldsta dotter tog det hårt. Hårdare än jag trodde att hon skulle göra. De första två veckorna efter att jag förklarat att Frasse varit väldigt sjuk och nu flyttat upp till himlen, var det nämligen ingen större, synlig, reaktion. Men sedan ville hon prata om honom varenda dag, hon pratade om att hon saknade honom så mycket. Hon frågade hur han hade det nu – var han fortfarande sjuk? Skulle vi verkligen aldrig träffa honom igen? Jag är väldigt glad att hon hade mig, ständigt närvarande, under den här tiden. Hon behövde verkligen bearbeta förlusten och jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Vi pratade om saker han brukade göra, och tittade på bilder och filmer på honom. Det tog ett par månader, och valpen Saffran hjälpte nog till, men nu har bearbetningsbehovet mattats av. Livet går vidare, med nya erfarenheter i bakfickan.

 

Syskonkärlek

P1110173

Det lyser i ögonen, leendet speglar sig i hela ansiktet, spänningen är olidlig! Äntligen vakna storebröderna och vi hör dem trippa nerför trappan och bara av att höra dem gör att minstingen lyser upp som en sol i hela ansiktet! Jag är glad för vårt beslut att inte dela på barnen! Känslan av att se barnen njuta av varandras sällskap är fantastiskt! Inte vill jag beröva mina barn detta genom att sätta de stora på förskolan flera timmar i veckan! De större barnen älskar att busa med lillen och hjälpa till att pyssla om honom, hämtar gärna nallar och nappar när minstingen gråter!

Är mamma trött säger äldste att mamma är trött för bebisen har hållit mamma vaken på natten. Vår prästfru sa en gång till mig att Karin dina barn blir duktiga fäder i sinom tid! Det ligger nog något i det! De ser hur det är att ta hand om hus och hem och barn, fyraåringen har inga problem att ta fram stekpannan, korven i kylen o smör säger han man ska ha med mamma o stekspade! Står gärna och steker mat vid spisen och säger att han ska bli kock när han blir stor! Fast det är nog roligare OCH kanske framförallt godare att baka! Han vet nästan bättre än sambon var köksredskap och sådant finns! Han hämtar gärna en djup tallrik och mosar en banan och sätter sig och matar lillebror, han tycker om att hjälpa till!

När sambon är ledig delar vi ibland på de stora för att ge dem extra mycket egentid, många gånger frågar de då efter varandra! Mina barn växer upp som tighta bröder och vi ska göra allt i vår makt för att dem ska fortsätta trivas i varandras sällskap så länge dem lever! Dina syskon är dem i livet som du lever med längst! (om gud förbarme inget ont händer)
Nu kanske ni tror att jag har ense barn all the time! Men då trodde ni fel! Mina vildingar kan allt dem med! Oj oj oj! Det är 4 års trots samtidigt som det är 2 års trots i vårt hus! Det kan bli rejäla konflikter, men vem är bäst att lära sig hantera det med om inte med ett flertal syskon på hemmaplan!
Mina juveler små…! Det finaste mamma och pappa gjort!

En liten stjärna!

Jag är så glad över att jag kan vara hemma med min nästan 2-åring. Jag njuter av att få vara tillsammans med honom på dagarna. Med en 2-åring i huset blir det aldrig tråkigt! Det är liv och rörelse hela tiden. Idéerna är många och förmågan är stor. Den lilla kroppen är fortfarande bäbiaktig, mjuk och rund och väldigt söt. På andra sätt har han gått och blivit ”stor”. Han har blivit längre förstås och minnet är bra. Humorn är utvecklad och det är en mycket snitsig person vi har att göra med. Han vet hur han ska få oss att skratta och han älskar själv att skratta åt alla tokigheter som händer, både sina egna och andras. Och händer det ingen tokigt då går det alltid att spexa till det lite för att liva upp stämningen! En rolig grimas, några nya danssteg, något som trillar ner… Jag uppfattar det som om 2-åringen har ett stort och härligt självförtroende. Han är på topp! Han är en självklar medelpunkt för hela familjen och han tar det för givet! Och det intressanta är att det gör alla andra också! Det är sällan någon blir sur på honom trots att han är jobbig. Tvärtom, fastän att han konsekvent stör oss när vi bläddrar i tidningar, tittar på tv, gör läxor eller spelar piano är syskonens, pappas och mitt tålamod förvånansvärt stort! Vi känner på oss att det inte är ”rätt” att bli irriterad (ok, ibland då!!), arg eller sur. Han är för liten och för gullig och hela hans lilla person inbjuder till beundran och kärlek!

Jag är glad åt att jag och resten av familjen kan ge honom det! Och det är inte att skämma bort! Jag tror att vi instinktivt vet att just det behövs för att hjälpa honom bygga upp självkänsla och en egen identitet. Han är unik och han är värd att älskas! Jag funderar på hur det skulle påverka honom att vara bortlämnad från mig hela dagarna. Jag funderar på om förskolepersonal kan ge honom den uppmärksamhet, närvaro, positiva respons…jag uppfattar att han behöver och kräver. Skulle de ”se” honom tillräckligt mycket? Skulle de ens tycka att han var speciell? Värd att älskas? Han är ju egentligen inte ett enda dugg speciell jämfört med alla andra barn. Han är ju speciell för mig och för resten av familjen bara för att han är vår!

012

Den perfekta knuten

Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser den – den perfekta knuten. Jag springer på den lite varstans, på ett band runt ett mjukdjurs hals, på ett skärp runt ett stolsben… Min fyraåriga dotter har under den gångna hösten lärt sig att knyta perfekta små knutar, helt själv. Och nu återfinner jag dem alltså lite överallt, och blir så fascinerad av barns uppfinningsrikedom och hur de spontant tillägnar sig kunskap och praktiska färdigheter. Jag har aldrig visat henne hur man knyter en knut, det har hon experimenterat fram helt på egen hand. Såklart har jag knutit knutar åt henne när hon bett mig, men det har varit snabbt och ”opedagogiskt”, utan att faktiskt visa henne hur man gör. Jag har helt enkelt inte tänkt på det.

Jag är verkligen ingen undervisande mamma. I mitt tänk är min huvuduppgift trygghet och bekräftelse, inte direkt undervisning. Jag vill att mina barn ska ha en så fri uppväxt som möjligt de första åren, och att det absolut viktigaste är att ge dem förutsättningarna för fri lek. Jag tror att det absolut viktigaste små barn kan lära sig, lär de sig genom fri lek. Fantasiutveckling, kreativitet, problemlösning, och i fallet med flera syskon, även samarbete och kommunikation. Därför är det så häftigt att se dessa konkreta bevis på att tänket ”fungerar”. Hur de prövar sig fram på egen hand och inte bara lär sig färdigheten ”att knyta en knut” utan även problemlösningen hela processen lett till.

Två år av fri lek i hemmets trygga vrå har min äldsta dotter kvar, sen blir det förskoleklass och sedan skola. Undervisning kommer hon att få så det räcker och blir över ändå, tids nog. Och till dess har jag på känn att denna, till synes oviktiga i många vuxnas ögon, fria lek kommer att lära henne många värdefulla egenskaper och färdigheter. Den perfekta knuten är ju bara ett exempel i mängden.