Små barns kognitiva utveckling!

Det finns en mening som ständigt återkommer när man läser om de politiska partiernas syn på förskolan. Den där meningen återkommer också i föräldratidningar. Den går så här: ”barn som går på förskola får en bättre kognitiv utveckling än barn som fostras enbart i hemmet”. Den där meningen gör mig både arg och ledsen. Den står där den där meningen men det kommer inga förklaringar efteråt. Vad är det i förskolan som gör att barnen får den här bättre utvecklingen? Vad är det pedagogerna gör som inte föräldrarna gör? Vad är rent konkret som barnen lär sig?

Vi som är hemmaföräldar vet ju att det inte är så. Jag vet det i alla fall. Jag tänker på alla mina 6 barn. Några av dem har visserligen gått på förskola kortare perioder, 3 timmar om dagen. Jag märkte aldrig att de lärde sig något särskilt där som de inte lärde sig hemma. Jag vet däremot att de var tvungna att börja hävda sig bland de andra barnen. De fick börja kriga sig till en plats. De blev emellanåt missförstådda av pedagogerna. Det kan hända hemma också men hemma är chansen mycket större att missförstånden reds upp eftersom föräldern kan läsa av barnets reaktkioner bättre än en pedagog som har ansvar för många barn. Barnet vågar också berätta mycket mer för sina föräldrar än för ”främmande” vuxna. Jag har sett ett par av barnen bli tystare och tystare. De gav liksom upp när de förstod att de skulle vara där varje dag. Då tog jag hem dem och fick tillbaka mina glada barn. Jag har sett dem oroa sig för hur deras yngre syskon hade det. Hur de skulle klara sig bland alla större barn. Hur den yngre skulle klara sig utan en stor som tog hand om dem.

Jag har själv kunnat se hur mina barn har utvecklats och lärt sig saker varje dag i sin hemmiljö. Jag är ingen supermamma. Jag är inte särskilt intresserad av pedagogik. Jag planerar inte mitt prat så att jag ständigt utvidgar samtalsämnena. Jag jobbar inte enligt tematiska studier. Jag älskar däremot mina barn väldigt mycket. Jag tycker om att vara tillsammans med dem. Jag tycker om att prata med dem, busa och skratta med dem, lyssna på dem. Jag tycker om att ta hand om dem, tvätta dem, hjälpa dem att bli torra, ge dom god mat, se till att de har rena kläder och ett rent hem. Jag tycker om att ge dem frihet att utforska sina egna intressen, låta dem fundera över vad de vill göra, låta dem upptäcka vad de kan på egen hand. Jag tycker helt enkelt om att vara mamma!

Jag har en liten 2-åring just nu. Han har inte gått en dag på förskolan och kommer heller inte att göra det. Jag förundrar mig över hur mycket han har lärt sig. Hur stora språng han gör i sin kognitiva utveckling varje dag. Jag förundrar mig över hans förstånd, minne, humor, pratutveckling, fysiska utveckling… Han drar sina slutsatser, tränar sitt minne när vi pratar om vad vi har gjort och vad vi ska göra. Han tränar sin kropp i sitt hem, i trädgården, i skogen, på stan. Han tränar sitt uppförande tillsammans med mig, sina syskon, sina släktingar, i affärer, hos tandläkaren… Han lär sig nya ord varje dag. Han sjunger och spelar piano, han ritar med kritor och tuschpennor och vattenfärg och oljekritor. Han hjälper sin pappa att spika och gräva och tvätta bilen. Han lagar mat tillsammans med mig eller sin pappa.

Det är ju inget konstigt med allt han lär sig! Alla barn lär sig ständigt nya saker bara genom att de deltar i ett sammanhang helt enkelt. Om det inte vore så skulle vi människor inte ha klarat oss. Vi skulle ha gått under som art. Det mesta är alldeles naturligt och man behöver inte reflektera så mycket över vad barnet har för sig hela tiden. Men ibland förvånas man över hur mycket ett alldeles litet barn kan och förstår. Jag tänker på när min lille son ville ha en falukorvsskiva innan maten. Jag gav honom tre eftersom jag vet att han alltid vill ge till sina två minsta storebröder. Han såg bara två av dem eftersom två låg på varandra. Han tittade uppfordrande på mig och ”Macke” (som han kallar sin minsta storebror). Han kunde alltså förstå att tre barn och två korvskivor inte går! Han kan alltså inte bara räkna mekaniskt utan kan jämföra två mängder – den ena i hans hjärna (bröderna) och den andra i hans hand! Är det inte fantastiskt att barn helt på egen hand utvecklas på detta komplicerade sätt. De behöver ingen undervisning för att lära sig detta!

Att få vara med till fullo i ett vanligt vardagsliv är guld värt för barn. Det ger så otroligt mycket. Det ger framför allt närvaro och gemenskap. Men det ger också matematiska färdigheter, språklig utveckling, naturvetenskapliga upptäckter, praktiska färdigheter, finmotorik och grovmotorik… Det är sånt som alla mammor och pappor har vetat i sitt inre utan att någonsin sätta ord på det eller skriva en rapport om det. Det är så lätt och så roligt och så tillfredställande för både förälder och barn! Det borde också vara så självklart!

Annonser

Att göra barnen delaktiga i ditt liv

Det är väldigt ofta jag får frågan från vänner som inte är hemmaföräldrar om hur jag och min man får intellektuell stimulans när vi är hemma långa perioder med vår son.

Mitt svar brukar bli: Vi har massor med hobbys och intressen, våra jobb var (innan vi fick barn) inte det enda som gav oss intellektuell stimulans. Då får vi nästa alltid följdfrågan: Ja men vem passar barnen när du ska utöva din hobby då?

Jag utövar min hobby tillsammans med mitt barn så klart! =)

Det går så klart att inte att leva precis som man gjorde innan man fick barn men nog går det att anpassa sin hobby eller skapa nya intressen som går att göra barn delaktiga i. Det ger en perfekt möjlighet för oss som föräldrar att lära oss att ta med barnet ut i samhället och även för barnet att lära sig att vara i olika miljöer och anpassa sig efter dem. Hur ska mitt barn lära sig att leva i ett samhälle om han hela sin uppväxt enbart har varit i barnanpassade miljöer? Därför var jag fullt bestämd från början att ta med min bäbis och sedan mitt äldre barn till mina olika vuxenaktiviteter som jag hade under min föräldraledighet. Det blev aldrig någon babyrytmik, föräldraträffar eller öppna förskolan för oss det första året av lillens liv. Det är inget fel med att göra det, men det var inte vad jag ville göra just då. Idag när han är äldre går vi regelbundet till kyrkis.

Eftersom jag är en riktig hundnörd så tillbringades första året på olika hundträffar, brukshundsklubben och träningar medan lillen satt nöjd i sjal. Det var jobbigt ibland, när han började krypa så blev han en liten rymmare och vips så var han borta. Eftersom han var det enda barnet bland 15 vuxna så hade någon alltid ett öga på honom så vi tränade i ring och så fort han kröp iväg så ropade den person som såg honom: ”Han är hos mig”. På så sätt så slapp jag springa efter honom hela tiden och han kunde öva på sina avståndstagande utan att ha en mamma som är orolig och springer efter. Han var inte speciellt blyg och så länge som han fritt kunde röra på sig så kröp han fram och tillbaka till mig och de andra vuxna.

Hemma så övade jag med mina hundar tillsammans med lillen, jag gjorde om övningarna så att han fick vara med på allt jag gjorde. Det var inte lika utvecklande för mig som hundtränare men för varje gång jag lyckades få med honom i någon övning som jag gjorde med mina hundar så växte jag som mamma.

Här tränar jag och gapskrattande Adrian 1 år, min hund Sheep att ta tag i trasan och dra i den (för er hundnördar som undrar varför jag klickar försent så är ljudet fördröjt 😉 )

Här lär han sig grovmotorik eftersom Sheep drar i trasan, han lär sig att samspela med djur vilket är viktigt vid inlärning av empati.

Ju äldre han blev desto mer säker blev han i vuxenmiljöer och desto säkrare blev vi i att ha honom där, idag får han uppgifter som han ska utföra när jag t.ex. håller en hundkurs. Sist jag höll en kurs så satte jag fram en matskål full med hundgodis och hans uppgift var att ge hundarna en godisbit med jämna mellanrum för att de sitter i en öppen bur utan att komma ut. Genom att följa med mig så har han lärt sig förvånansvärt mycket om att interagera med djur och jag tycker att det är häftigt hur han bara vid 2 års ålder vet när han ska belöna hundarna (när de har gjort något bra) och när han inte ska belöna dem.

Att jag tar med mig mitt barn till mina olika intressen har gjort så att jag älskar att vara hemma, hade jag enbart gått på barnaktiviteter med honom så hade jag nog inte klarat av att stanna hemma. Vissa av mina intressen har jag dock fått dra ner på för de går inte att göra tillsammans med barn, t.ex. att skriva dikter eller att läsa men andra intressen som hundintresset, odlingsintresset och mitt intresse för att resa har jag kunnat öka på för att mitt barn har visat intresserad av det och hängt med i det. Barn lär sig av att delta i din verklighet och dina intressen, när barnet ser hur mycket du njuter av att göra det du gör så väcks barnets intresse. Jag tror att källa till lärdom för ett barn är en vuxen som gör det som denna älskar tillsamman med barnet.