Höst och höstpyssel i all enkelhet

Äntligen kom hösten på riktigt!

Vi tar på varmare kläder, går ut i skogen (rörelse) och lär oss om hösten – helt enkelt! Vi upplever, beundrar, känner på kylan, tittar, pekar, frågar, svarar, förundras och lär oss på olika vis!

promenad

Bara under en halvtimmes promenad en regnvädersdag hann vi prata om många olika teman: löv, träd, färger, årstider, kyla/värme, regn/vatten, kretslopp i naturen, skogen, vackert? Varför? (naturkunskap, språkutveckling)

Vi pratade om varför löven ändrar färg och ramlar ner. Vi pratade om att de ruttnar så småningom, att träden förbereder sig inför vintern. Vi fick träna oss på vad olika färger heter. Vi fick uttrycka oss om huruvida något är vackert eller fult – och att vi tycker olika ibland. Vi letade andra hösttecken, och pratade om kretslopp i naturen och alla årstiderna. Vi noterade att myrorna såg ut till att ha tagit semester. Sen började vi frysa och gick hem. (Vi lärde oss att även vi behöver anpassa oss till hösten).

Någon dag därefter hade hösten fått en gladare färg! Solen var åter framme!

höstträd

Då tok vi med oss några löv hem, som vi ville klistra upp på papper. Konstverken hänger fortfarande på kylskåpet.

Vi övade på att komponera bilder (bild och praktiska färdigheter) – och på vägen dit lärde vi oss även många andra saker!

Några exempel:

*Namn på färger

*Att dela med sig av lim, tape och löv så alla får några riktigt fina (empati, socialt samspel)

*Att beräkna storlek/antal i förhållande till papperet (matematik),

*Att uttrycka sig om vilka som var fina/stora/små/söndriga/mörka (språkutveckling)

*Att välja vilken sida man vill ha som ”baksida”

pyssel

 

Och i dag, då vi skulle på en helt annan slags utflykt, hittade vi även löv på vägen till och ifrån pendeltågsstationerna, som barnen ville ha med sig hem.

form och färg

Vi gladde oss över hösten, pratade om vilka färger vi hade hittat, studerade de olika formarna och pratade om att det finns många olika sorters träd och olika sorters löv! Tänk att några liknar små hjärtan, och vissa är till och med rosa på baksidan!

Annonser

Älskade mor och farföräldrar

För att vi ska kunna vara hemma med vårt barn under året så brukar jag och lillens pappa jobba lite extra mycket under sommaren. Oftast brukar vi lyckas pussla ihop det ganska bra men i år så blev det svårare.

I pusslandet så fanns det en glapp på 3 timmar per dag som vi behövde hjälp med barnomsorg. Eftersom lillen har en stark anknytning till sin farfar och farmor så  frågade vi dem om de kunde ta hand om lillen de timmarna. Min svärfar som är pensionär gick gärna med på det. Sagt och gjort, vi flyttade in till svärföräldrarna och dagarna rullade på. Under de här månaderna så har vi märkt hur viktig relationen är till mor och farföräldrar och om relationen fungerar, hur starka banden kan bli mellan dem och barnet och herregud vad han har lärt sig mycket av dem!

Lillen 2.5 år pratade inte mycket tidigare, efter sommaren så pratar han bara finska (de kommer från Finland). Jag som inte kan så mycket finska har snabbt fått lära mig alla ord han kan (30-40 ord) för att förstå mitt barn, men det är bara roligt att lära sig nya språk 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Han har lärt sig att doppa huvudet i badet och ta sina första simtag av sin farfar, han har lärt sig att cykla på sin springcykel och det går riktigt snabbt nu. Hela sommaren så har han umgåtts med sin 6-åriga kusin som han leker väldigt bra med, något som vi sällan hinner att göra eftersom vi inte har tid att åka dit.

Han följde med sin Mummu och Vaari (mormor och morfar på finska) på en dagskryssning för pensionärer där han fick lära sig massor om båtar och slussystemet i Göta älv. När jag ser allt som han har lärt sig och all trygghet och närhet han har fått under sommaren av sina farföräldrar som jag och hans pappa inte hade lärt honom eller kunnat ge honom så inser jag hur viktiga de är i hans liv. Denna relation är någonting som jag aldrig vill att han ska vara utan. Relationen mellan generationerna till mor och farföräldrar är någonting som har funnit i århundraden och något mycket värdefullt för barnets utveckling. Alla har inte turen att ha bra och närvarande mor och farföräldrar till sina barn. Jag tycker bara att det är mycket viktigt att våra politiker börjar se hur viktig roll familjer, släktingar och föräldrar spelar i ett barns utveckling. Det finns inte bara ett sätt för barn att utvecklas, det finns tusentals sätt och vårt sätt med ett av många.

Ingen förskola i världen hade kunnat ge vår son det som hans farföräldrar har gett honom under hans liv eftersom han har fått vara där mycket av den tiden som vi har behövt barnomsorg istället för att vara på förskolan. Det betyder inte att det han har fått är bättre än förskolan men det är annorlunda. Olika typer av uppväxter resulterar i olika typer av människor och barn. Vi får en värld med olika färger, olika åsikter och variation i befolkningen. Varför är det så viktigt att barn uppfostras på samma sätt, enligt samma läroplan för att formas likadant? Varför är vår pedagogiska plan där vi försöker att bygga en by runt vårt barn med mycket lärande och utveckling sämre än förskolans läroplan? Nu pratar jag med er som vill ha 25 timmars obligatorisk förskola från 3 år.

Att göra barnen delaktiga i ditt liv

Det är väldigt ofta jag får frågan från vänner som inte är hemmaföräldrar om hur jag och min man får intellektuell stimulans när vi är hemma långa perioder med vår son.

Mitt svar brukar bli: Vi har massor med hobbys och intressen, våra jobb var (innan vi fick barn) inte det enda som gav oss intellektuell stimulans. Då får vi nästa alltid följdfrågan: Ja men vem passar barnen när du ska utöva din hobby då?

Jag utövar min hobby tillsammans med mitt barn så klart! =)

Det går så klart att inte att leva precis som man gjorde innan man fick barn men nog går det att anpassa sin hobby eller skapa nya intressen som går att göra barn delaktiga i. Det ger en perfekt möjlighet för oss som föräldrar att lära oss att ta med barnet ut i samhället och även för barnet att lära sig att vara i olika miljöer och anpassa sig efter dem. Hur ska mitt barn lära sig att leva i ett samhälle om han hela sin uppväxt enbart har varit i barnanpassade miljöer? Därför var jag fullt bestämd från början att ta med min bäbis och sedan mitt äldre barn till mina olika vuxenaktiviteter som jag hade under min föräldraledighet. Det blev aldrig någon babyrytmik, föräldraträffar eller öppna förskolan för oss det första året av lillens liv. Det är inget fel med att göra det, men det var inte vad jag ville göra just då. Idag när han är äldre går vi regelbundet till kyrkis.

Eftersom jag är en riktig hundnörd så tillbringades första året på olika hundträffar, brukshundsklubben och träningar medan lillen satt nöjd i sjal. Det var jobbigt ibland, när han började krypa så blev han en liten rymmare och vips så var han borta. Eftersom han var det enda barnet bland 15 vuxna så hade någon alltid ett öga på honom så vi tränade i ring och så fort han kröp iväg så ropade den person som såg honom: ”Han är hos mig”. På så sätt så slapp jag springa efter honom hela tiden och han kunde öva på sina avståndstagande utan att ha en mamma som är orolig och springer efter. Han var inte speciellt blyg och så länge som han fritt kunde röra på sig så kröp han fram och tillbaka till mig och de andra vuxna.

Hemma så övade jag med mina hundar tillsammans med lillen, jag gjorde om övningarna så att han fick vara med på allt jag gjorde. Det var inte lika utvecklande för mig som hundtränare men för varje gång jag lyckades få med honom i någon övning som jag gjorde med mina hundar så växte jag som mamma.

Här tränar jag och gapskrattande Adrian 1 år, min hund Sheep att ta tag i trasan och dra i den (för er hundnördar som undrar varför jag klickar försent så är ljudet fördröjt 😉 )

Här lär han sig grovmotorik eftersom Sheep drar i trasan, han lär sig att samspela med djur vilket är viktigt vid inlärning av empati.

Ju äldre han blev desto mer säker blev han i vuxenmiljöer och desto säkrare blev vi i att ha honom där, idag får han uppgifter som han ska utföra när jag t.ex. håller en hundkurs. Sist jag höll en kurs så satte jag fram en matskål full med hundgodis och hans uppgift var att ge hundarna en godisbit med jämna mellanrum för att de sitter i en öppen bur utan att komma ut. Genom att följa med mig så har han lärt sig förvånansvärt mycket om att interagera med djur och jag tycker att det är häftigt hur han bara vid 2 års ålder vet när han ska belöna hundarna (när de har gjort något bra) och när han inte ska belöna dem.

Att jag tar med mig mitt barn till mina olika intressen har gjort så att jag älskar att vara hemma, hade jag enbart gått på barnaktiviteter med honom så hade jag nog inte klarat av att stanna hemma. Vissa av mina intressen har jag dock fått dra ner på för de går inte att göra tillsammans med barn, t.ex. att skriva dikter eller att läsa men andra intressen som hundintresset, odlingsintresset och mitt intresse för att resa har jag kunnat öka på för att mitt barn har visat intresserad av det och hängt med i det. Barn lär sig av att delta i din verklighet och dina intressen, när barnet ser hur mycket du njuter av att göra det du gör så väcks barnets intresse. Jag tror att källa till lärdom för ett barn är en vuxen som gör det som denna älskar tillsamman med barnet.

En hyllning till gamla svenska barnförfattare

Lillen har kommit i en ålder nu där han börjar intressera sig för sagor och böcker. Vi brukar gå till biblioteket ofta och jag började med att låna hem några nya kända barnböcker för att läsa för honom. Jag blev dock väldigt snabbt besviken, de flesta av dagens barnböcker handlar om en historia och genom den historien ska barnen lära sig det som författaren vill. Alla böcker verkar ha en klar och tydlig budskap och lämnar oftast inte så mycket för diskussion och eftertanke. Även om man med dessa böcker så klart kan diskutera massor också så tycker jag själv inte om att bli skriven på näsan och det vill jag inte heller att lillen ska bli. Barn är tänkande, mer än vi tror,  och kan filosofera, analysera kring ett ämne. För mig är det självklart att även barnlitteratur ska vara djup och ge barnen  tilltro. Jag vill presentera böcker som skapar djup eftertanke och reflektion för lillen. Jag vill inte att mitt han ska få klara budskap serverat till sig hela tiden.

Så jag började leta efter sådana böcker och hittade en skattkammare bland gamla författare så som Alice Tegnér:

Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå. ”Bara jag slapp att så ensam här gå!”

Brummelibrum, vem lufsar där? Buskarna knakar. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen. Men Olle blir glad: Å, en kamrat, det var bra, se goddag!”

Klappar så björnen med händer små, räcker fram korgen: ”Se där, smaka på!”
Nalle han slukar mest allt vad där är: ”Hör du, jag tror, att du tycker om bär!”

Mor fick nu se dem, gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
”Å, varför skrämde du undan min vän? Mor lilla, bed honom komma igen

Mors lilla Olle är en av mina favoritvisor, den berättar en berättelse som är väldigt djup och som barnen kan fundera kring. Jag minns att jag som liten funderade kring Olle och björnen. Vad som hände mellan dem och varför mamman skrek till. I den här berättelsen är det ingenting som skrivs barnen på näsan och barnet får mycket utrymme för reflektion.

Eller en annan av mina favoritvisor från Alice Tegnér:

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju, ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist, tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd, mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men se barnen, fast de är så små, tar sej nog fram i världen ändå.

Kära far och mor, godda’, godda’, gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser, och vi tror han vaknar aldrig mer.

Texten är väldigt läskig men också fin. Det är en bra visa för barn att reflektera kring sina rädslor, kring föräldrars rädslor och kring allt läskigt runtomkring dem. Det går att tolka väldigt mycket ur denna text. Det är det som är så bra med texter som lämnar mycket kvar till läsaren att fundera på. Som liten så  funderade jag mycket på vad som hade hänt familjen när de gick i skogen i mörkret. Idag så tycker jag att den handlar om föräldraskap, att det är läskigt att vara förälder eftersom det finns många jättar där ute men det ändå kärleken till våra barn som gör det värt att leva med denna rädsla.

En annan av mina favoritförfattare är Lennart Hellsing.

Han har väldigt många bra visor som ger utrymme för eftertanke:

Urgamla Urban
vandrar i turban.
Nej, inte turban
det heter turban.
Urgamla Urban är muselman,
en urban
muselman
från Durban.
Nej, från Durban,
sa Urban.

Texten nedan är en av hans djupaste texter tycker jag, att skriva denna djupa text till barn tycker jag visar på vilken stor respekt han har för barns intelligens:

Rödbetan jäser i silverskål
– minns än sin ungdom bland dill och kål.

Rödbetan ligger på silverfat
– hellre den växte bland grön spenat.

Långt från sitt land och sin fosterjord
rödbetan blöder på mänskobord.

Vi lär oss tillsammans!

lillen

Det är inte bara lillen som lär sig nya saker, han lär även mig något nytt varje dag. Genom att spendera mycket tid tillsammans med honom lär jag mig hur han fungerar och på så sätt blir jag en bättre pedagog till mitt barn. Han har två egna lärare som är specialutbildade i just ämnet Adrian, jag och hans pappa.

Mitt barn lär sig genom att experimentera ensam, han hittar någonting som intresserar honom och så kan han sitta på pilla med det nya intressanta i 2-3 timmar. Häromdagen så blev han intresserad av tvättkorgen. Han tömde ut all tvätt på golvet och plockade in det i korgen igen, sedan så tömde han den igen och fyllde korgen igen. Så höll han på i nästan en timma till han tröttnade och kom till mig för att sitta i knät och mysa en stund. Han gör så för att rensa huvudet efter en intensiv utforskningsperiod. Efter vilostunden så är han igång igen.

Lillen vill inte bli störd av andra under sina upptäcktsfärder, därför lämnar jag och hans pappa honom ifred. Det är viktigt för oss att han ska få det utrymmet. Får han ett syskon så ska vi göra vårt bästa att ge honom denna egentid där han utforskar för sig själv, för det är just vad vårt barn behöver.

Något annat som han har lärt mig är att inte säga nej, att sätta gränser för vad han får göra hemma hämmar ju honom i sina utveckling så vi har plockat bort allt ömtåligt och släpper honom fri. Vill han tömma tvättkorgen så får han göra det, vi hjälps åt att plocka ihop det sedan. Vill han öppna frysen och känna hur kallt det är inuti så får han det. Jag tycker att den extra elen det krävs av att ha en öppen frys en liten stund är ganska bra pris för den lärdom han får.

Han har lärt mig att inte alls tänka i negativa banor, för jag ser på honom hur mycket mer harmonisk han är när jag är positiv. Istället för att säga: ”Häll inte vattnet på golvet” så säger jag ”kan du hälla vattnet i glaset istället?”. Istället för att säga: ”rita inte på väggen” säger jag ”kan du rita på pappret istället?”.

Att vara hemmaförälder är en heltidsutbildning för mig, jag utvecklas, stimuleras och lär mig något nytt varje dag om mitt barn men också om mig själv.

 

 

 

 

 

 

Min hemmaförskola!

För ett tag sedan stötte jag på ordet ”hemmaförskola” på hemmaföräldrarnas fb-sida. Jag hajade till lite vid ordet och min spontana reaktion var att det verkade lite, ja vad ska jag säga, onödigt. Jag fick alla möjliga bilder i huvudet – att vi hemmaföräldar på något sätt ska härma förskolan. Och jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i typiska förskoleaktiviteter. Jag tycker helt enkelt att det är rätt tråkigt att sitta i ringar och sjunga sånger, räkna frukter vid mellanmålet osv. Men sedan har jag funderat på det där ordet och tänker att det är ju ett jättebra ord. Jag som har varit hemma med mina barn i stort sett 15 år bedriver ju faktiskt en slags hemmaförskola och även en slags skola för mina äldre barn. Jag gör en massa saker som hjälper mina barn att utvecklas och lära sig saker. Varför ska jag låta förskolan ha monopol på att tro att det bara är där barnen kan lära sig, ta de första stegen på det livslånga lärandet? Varför ska inte jag som mamma kunna känna samma stolthet över vad jag gör? Och varför ska inte jag kunna se och tala om vad jag gör tillsammans med och för mina barn? Därför har jag börjat gilla det där ordet och numera tänker jag att jag har en hemmaförskola! Jag är helt enkelt en frilansande pedagog som arbetar helt ideellt!

Det som är så bra med min hemmaförskola är att jag inte behöver ta hänsyn till annan personal eller en stor barngrupp. Jag tar hand om ett litet barn och några större. På förmiddagarna är jag och min 2-åring helt ensamma hemma. Jag kan då följa mitt barn i hans lust och humör. När det passar stoppar jag in lärorika moment. Det kan röra sig om att sjunga, rita, läsa i en bokstavsbok, räkna fingrar, tår eller andra saker.

En annan fördel med min hemmaförskola är att jag har mitt barn med mig i alla mina sysslor och därför blir egentligen allt vi gör ”undervisning”. Min hemmaförskola är en äkta, naturlig miljö som inte är speciellt anpassad för barn. Här finns massor av saker som är utvecklande att få greja med. Det finns grytor och pasta i skåpen. Världens bästa leksaker för små barn. Här finns knivar som man tillsammans med mamma kan få öva sig på att hantera (säkert förvarade annars). Här finns en trappa att öva sig gå i. Lilleman har övat ända sedan han kunde krypa. Jag som pedagog har låtit honom försöka själv men ändå varit alldeles bakom för att ta emot om något går fel. Nu när han är 2 går han precis som en vuxen – vänd i färdriktningen och utan att hålla i sig!

Min hemmaförskola är en tillåtande miljö. Här kan man få klättra på stolar, stå vid spisen och hjälpa till när jag är bredvid, hoppa i sängar och soffor, sitta på köksbordet, göra gymnastik på vardagsrumsmattan… Jag låter mina barn utveckla sina kroppar genom att de har frihet att röra sig både inomhus och utomhus.

Jag glädjer mig varje dag över att jag har möjlighet att kunna vara tillsammans med mina barn på dagtid och själv få ta del av och bidra till deras utveckling.

En (h)underbar vänskap

Med en förälder hemma, öppnas plötsligt möjligheten att ha hund! I början på december i fjol flyttade en liten borderterriervalp vid namn Saffran in hos oss. Döttrarna var såklart nästan lika förtjusta som jag (för inte bör man skaffa ett så krävande husdjur enbart för barnens skull). Flickorna var hundvana sedan tidigare då deras morföräldrar hela tiden har haft hundar, men att nu ha en valp hemma på heltid blev ju såklart ändå helt annorlunda. Det är verkligen fascinerande att se barnens och hundens samspel och kärleken dem emellan. Där barnen är, där är valpen. Det leks, det klappas, det pussas… Många gånger har jag läst i tidningarna att en uppväxt med djur är positivt för empatiutvecklingen, och det kan jag verkligen tro när jag ser deras samspel.

En ny familjemedlem, som dessutom är av annan art, har ju egna behov som måste tillgodoses för att den ska må bra. Detta är ett faktum som flickorna måste acceptera. Numera kan vi t ex aldrig fuska med utevistelsen dagar med sämre väder, vi måste helt enkelt ut för Saffrans skull. Vi som annars har väldigt få regler här hemma, har också ställt upp nya Saffran-regler som måste följas för att hon ska må bra. Inte gå fram till henne när hon soveBildr eller gnager på ben, inte störa henne när hon äter och såklart klappa fint och inte krama. Detta kan vara svårt när man är två år, heter Ylva, och bara ”älkar Saschan” så mycket att det nästan pyser över i kroppen, men vi kämpar på.

Flickorna är med i den dagliga skötseln av Saffran. Hjälper till att ge mat, tittar på när klorna klipps, är med och inspekterar tänderna. Lär sig att mjölktänder lossnar medan nya tänder kommer upp, och att det är därför Saffran ibland tuggar på händer och fötter. De är gärna med och ”tränar” Saffran – trycker på klickern och ger en godisbit. Äldsta dottern kan träna lite på riktigt, klicka när Saffran t ex tittar på henne, medan yngsta bara klickar och ger. Genom allt detta lär de sig också hundspråket – vi pratar om lekmorr, om viftande och hängande svansar, och olika sorters blickar. En hund berikar verkligen livet.

Genom hundarna har barnen också, tyvärr, fått sin första lektion om döden. Morföräldrarnas älskade äldre hund gick bort tidigare i höstas, och äldsta dotter tog det hårt. Hårdare än jag trodde att hon skulle göra. De första två veckorna efter att jag förklarat att Frasse varit väldigt sjuk och nu flyttat upp till himlen, var det nämligen ingen större, synlig, reaktion. Men sedan ville hon prata om honom varenda dag, hon pratade om att hon saknade honom så mycket. Hon frågade hur han hade det nu – var han fortfarande sjuk? Skulle vi verkligen aldrig träffa honom igen? Jag är väldigt glad att hon hade mig, ständigt närvarande, under den här tiden. Hon behövde verkligen bearbeta förlusten och jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. Vi pratade om saker han brukade göra, och tittade på bilder och filmer på honom. Det tog ett par månader, och valpen Saffran hjälpte nog till, men nu har bearbetningsbehovet mattats av. Livet går vidare, med nya erfarenheter i bakfickan.