Empatiträning!

Min lilla 2,5-åring jobbar med sina känslor för fullt. Åldern kallas ju trotsåldern men jag gillar inte det ordet riktigt. Han håller på att bli stor bara. Han vet vad han vill och han har gott minne. Han vet vad alla andra gör och vill göra samma. Ibland krockar våra viljor. Det är inte farligt och inget att hetsa upp sig för. Men precis som han tränar sin vilja tränar han också en massa andra saker. Empati är ett stort ”arbetsområde” just nu. Han älskar alla sina kramdjur och använder dem för att träna på känslor och omsorger. De matas, bäddas ner, tas med på cykelturer… Igår tog han sig an en liten råtta. Han lindade in den i en handduk och bar runt på den. Han pratade om sin råtta ”den är väldigt fin” och ”den är väldigt snäll” och den behövde mycket omvårdnad.

 

 Lillen är även omtänksam mot människor, inte bara kramdjur. När någon slår sig och får ont kommer han genast och kramar och pussar. När någon av någon anledning är ledsen är han där och stryker och klappar på huvudet. När jag häromdagen skurade golvet var jag så trött att jag pustade och nästan jämrade mig lite – genast kände jag små armar runt min bröstkorg. Lillen höll om mig och stöttade mig så jag skulle orka färdigt.

 

Det är fantastiskt att medmänskligheten och viljan att hjälpa, trösta och stötta andra finns hos så små barn. Hur kan det vara möjligt? Behöver man lära sig det? Kan man lära ut det? Jag tror inte att man kan lära ut det eller att man behöver ha någon plan för att lära ut det. Jag tror att det är enkelt. Om barnet möts av medkänsla och empati kommer barnet att utveckla samma känslor. Om barnet blir tröstat när det är ledset, kramas om när det har ont, tas på allvar när det är jobbigt då kommer barnet att ge kärlek och omtanke tillbaka.

Annonser

Lärande, hur då?

”Hon lär sig så fort, hon ligger så långt före, jag vet inte riktigt vad jag skall ge henne för material nu”, säger läraren, pedagogen, och tittar förundrat på dottern. Vår dotter. Och genom mitt huvud far alla dessa kommenterar om hur mycket barnen går miste om när de inte får gå i förskolan.

Och så har vi det här med det sociala samspelet, det som hemmabarnen sägs gå miste om när de är hemma. ”Hon sprider så mycket glädje runt sig. Har sådan empati och kan tala med både barn och vuxna och arbetar så bra med barn i alla olika åldrar. Det är otroligt, härligt och verkar så naturligt för henne.”

Underbart att få höra, som ett kvitto på att det faktiskt fungerar detta vi valt, denna väg vi valt att gå. Men hur gör vi då, hur tänker vi kring vår hemmapedagogik? För tänkt det har vi gjort, mycket och länge, och diskuterat och reflekterat och läst böcker och forskningsartiklar. Det vi kommer fram till är att små barn lär sig i samspel med vuxna som de har en trygg anknytning till. När vi väl förstod att det var så många internationella forskare ser på barns utveckling blev allt så enkelt, självklart och naturligt.

Vi är som oftast i vår hemmiljö, har en grundram för hur våra dagsrutiner ser ut och lär oss saker i samspel med varandra. Barnen är med oss och handlar, pysslar, syr, bakar, städar, lagar mat, fixar i trädgården mm. De leker med varandra och de små sitter med när de stora gör sina läxor. Då väljer de små ofta att plocka fram sina egna papper och göra egna läxböcker där de övar sig på siffror, bokstäver eller geometriska mönster. De lär sig av nyfikenhet och naturlig vetgirighet som jag som hemmaförälder har tid att ägna mig åt. Jag kan och hinner bemöta deras frågor och ofta stannar vi upp i det vi håller på med för att fundera kring något barns fråga. Vi slår i böcker och funderar vidare och barnen kommer ofta själva med mer funderingar kring samma ämne så att vi får möjlighet att fördjupa oss än mer.

Det vi gör är alltså att vi låter barnen lära sig i sin egen takt, vi bygger vidare på deras kunskaper på den nivå de befinner sig och då lär dem sig för livet. Ett livslångt lärande utifrån barnets egen nivå.

Nyfikenhet, öppenhet, tid, empati, kärlek och omtanke. Så tror jag att lärande sker.