En hyllning till gamla svenska barnförfattare

Lillen har kommit i en ålder nu där han börjar intressera sig för sagor och böcker. Vi brukar gå till biblioteket ofta och jag började med att låna hem några nya kända barnböcker för att läsa för honom. Jag blev dock väldigt snabbt besviken, de flesta av dagens barnböcker handlar om en historia och genom den historien ska barnen lära sig det som författaren vill. Alla böcker verkar ha en klar och tydlig budskap och lämnar oftast inte så mycket för diskussion och eftertanke. Även om man med dessa böcker så klart kan diskutera massor också så tycker jag själv inte om att bli skriven på näsan och det vill jag inte heller att lillen ska bli. Barn är tänkande, mer än vi tror,  och kan filosofera, analysera kring ett ämne. För mig är det självklart att även barnlitteratur ska vara djup och ge barnen  tilltro. Jag vill presentera böcker som skapar djup eftertanke och reflektion för lillen. Jag vill inte att mitt han ska få klara budskap serverat till sig hela tiden.

Så jag började leta efter sådana böcker och hittade en skattkammare bland gamla författare så som Alice Tegnér:

Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå. ”Bara jag slapp att så ensam här gå!”

Brummelibrum, vem lufsar där? Buskarna knakar. En hund visst det är…
Lurvig är pälsen. Men Olle blir glad: Å, en kamrat, det var bra, se goddag!”

Klappar så björnen med händer små, räcker fram korgen: ”Se där, smaka på!”
Nalle han slukar mest allt vad där är: ”Hör du, jag tror, att du tycker om bär!”

Mor fick nu se dem, gav till ett skri. Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
”Å, varför skrämde du undan min vän? Mor lilla, bed honom komma igen

Mors lilla Olle är en av mina favoritvisor, den berättar en berättelse som är väldigt djup och som barnen kan fundera kring. Jag minns att jag som liten funderade kring Olle och björnen. Vad som hände mellan dem och varför mamman skrek till. I den här berättelsen är det ingenting som skrivs barnen på näsan och barnet får mycket utrymme för reflektion.

Eller en annan av mina favoritvisor från Alice Tegnér:

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju, ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist, tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd, mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men se barnen, fast de är så små, tar sej nog fram i världen ändå.

Kära far och mor, godda’, godda’, gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser, och vi tror han vaknar aldrig mer.

Texten är väldigt läskig men också fin. Det är en bra visa för barn att reflektera kring sina rädslor, kring föräldrars rädslor och kring allt läskigt runtomkring dem. Det går att tolka väldigt mycket ur denna text. Det är det som är så bra med texter som lämnar mycket kvar till läsaren att fundera på. Som liten så  funderade jag mycket på vad som hade hänt familjen när de gick i skogen i mörkret. Idag så tycker jag att den handlar om föräldraskap, att det är läskigt att vara förälder eftersom det finns många jättar där ute men det ändå kärleken till våra barn som gör det värt att leva med denna rädsla.

En annan av mina favoritförfattare är Lennart Hellsing.

Han har väldigt många bra visor som ger utrymme för eftertanke:

Urgamla Urban
vandrar i turban.
Nej, inte turban
det heter turban.
Urgamla Urban är muselman,
en urban
muselman
från Durban.
Nej, från Durban,
sa Urban.

Texten nedan är en av hans djupaste texter tycker jag, att skriva denna djupa text till barn tycker jag visar på vilken stor respekt han har för barns intelligens:

Rödbetan jäser i silverskål
– minns än sin ungdom bland dill och kål.

Rödbetan ligger på silverfat
– hellre den växte bland grön spenat.

Långt från sitt land och sin fosterjord
rödbetan blöder på mänskobord.